INFÖR KONSERTEN: The Lumineers är inte så mycket Rock Star – mer Fira Med Ferris.
Har du hört en låt det senaste året som inleds med orden HO HEY i hockeykör? Då har du hört Denver-bandet The Lumineers dunderhit med samma namn. The Lumineers bildades av sångaren och gitarristen Wesley Schultz och trummisen Jeremiah Fraites, men det var först när de lämnade New Jersey för Colorado och adderade ytterligare tre medlemmar, och la ut låten Ho Hey på Youtube, som det började hända saker. Neyla Pekarek anslöt med cello, mandolin och piano vilket gjorde bandet komplett. Den självbetitlade debuten kom förra året och sen dess har trion turnérat.
Den 12 december står det amerikanska folkrockbandet på Annexets scen i Stockholm för sin första riktiga konsert på svensk mark.
Jag kastade mig över en telefon och slog numret till Neyla för att ta pulsen på bandet inför spelningen.
Vad står på er rider?
– Vi är väldigt hälsomedvetna så det är mycket frukt och grönt, så vi kan göra juice. Även hårdkokta ägg för att snabbt kunna få lite protein. Det ju inte så "rock star" av oss, men när man turnerar så mycket som vi gör och spelar sex kvällar i veckan då blir turnén en livsstil och då måste du ta hand om dig själv.
Vad betyder konserten som musikforum för er?
– Att spela live är definitivt roligare än att spela i studion. Jag gillar live-versionen av vårt band bättre än studio-versionen. Det finns mycket mer energi live, även om jag är mycket stolt över skivan så blir det lite mer kick i musiken när vi spelar live.
Hur tänker ni när man sätter ihop en setlist?
– Vi har trixat runt med lite olika varianter för att lista ut vad som funkar. Det gäller att hitta ett en konstellation med ett momentum, som bygger upp. Ett litet mer lågmält mittenparti för att kunna bygga upp till slutet. Setlisten är en resa som ska engagera publiken.
Har ni några ritualer innan ni går upp på scenen?
– Vi brukar skaka hand, haha! Det låter kanske konstigt, men det gör vi. Den ritualen har utvecklats nu när vi börjar komma upp oss och får spela på lite större spelställen. Där var och en kan få mer utrymme för sig själv. Till skillnad från de mindre klubbarna där vi i bandet var tvungna att vara nära och umgås hela tiden så kan det nu gå en dag innan jag ser någon av de andra i bandet. Då blir det också extra roligt att ses för att spela då. Men då måste man ta 20 minuter innan start för att ladda tillsammans, och skaka hand.
Vad kan den svenska publiken förvänta sig av en Lumineers-spelning?
– Det blir ju vår första riktiga spelning i Sverige. Vi har ju gjort ett TV-framträdande (Skavlan, red.) innan men nu är det ju på riktigt. Annexet i Stockholm är turnéns sista spelning så det brukar ju betyda lite extra mycket energi. Jag tror det kommer att bli riktigt roligt!
Vad förväntar du dig av den svenska publiken?
– Jag har ett par vänner som förhoppningsvis ska dyka upp och höja stämningen. Jag har lärt känna dem genom en barbershopgrupp som jag var med i innan The Lumineers tog fart. Barbershop-traditionen är ju stor i Sverige så varje gång jag har varit på barbershop-konvent har jag träfat svenska grupper. Vissa av dem har blivit vänner så några av dem ska komma och titta.
Vad vill ni publiken ska känna när de går ut från er konsert?
– Utmattning. Det sker ett känslomässigt utbyte med publiken och bandet delar så mycket med publiken så jag hoppas att de känner precis som jag efter en spelning, utmattning.
Vad gör du precis efter du har gått av scenen?
– Går tillbaka till logen för att få i sig ett glas vatten eller vin. Bara slappna av. Man skickar ut så mycket av sig själv och får tillbaka så mycket energi från publiken så man är helt uppe i varv. Vi spelade för 10 500 i Dublin, när jag kom av scen var jag helt slutkörd och orkade inte direkt umgås med någon. Så efter ett gig är det bara återsamling.
Vilken musik lyssnar ni på i turnébussen?
– Det är mycket musik som härstammar från Denver, vår hemstad. Det är ganska skönt att få lyssna på något som inte ligger i samma genre som vi är i. Kissing Party spelas mycket men också hårdare rock. Och självklart, lite barbershop.
Vad gör ni annars mellan spelningarna?
– Det är en ovan lyx för oss, att ha tid mellan giggen. Vi har ju varit ute i princip två år nu, vilket betyder att mycket av reklam-prylarna för skivan är gjorda. Det innebär ännu mer fritid. Jag har börjat att bättra på mitt bowlingspel, så jag letar alltid efter en bowlinghall. Jag har också börjat skicka långa, handskrivna brev till nära och kära. Riktiga brev är en konstform som jag tycker håller på att gå förlorad med allt e-mejlande och ögonblicklig kommunikation. Det är mycket trevligare att få ett riktigt brev.
Om du skulle jämföra ett The Lumineers-gig med en film, vad blir det för film?
– Oj, jag vet inte … jag tror … det får nog bli Ferris Buller's Day Off. Det känns som vi.
Varför hade du gått och sett The Lumineers?
– En gemensam nämnare bland de senaste banden som jag sett och verkligen gillat har varit publikdeltagande. Det är också något som vi jobbar mycket med. Jag har så roligt på scen och jag hoppas att publiken har det också. En kompis hade stått och tittat på folk som var på väg ifrån vår spelning på en festival och hade bara sett människor komma därifrån med stora leenden. Det var en av de bästa komplimangerna jag fått. Därför hade jag gått och kollat på oss. För att jag hade velat vara en del av det där, att människor lämnar spelningen lyckliga.
Vad är det underligaste/onödigaste du fått med dig hem från en turné?
– Vi var och spelade någonstans i New Hampshire och fick hockeytröjor i present. Alltså, jag kommer aldrig använda min, kanske någon av killarna kommer göra det men det är högst tveksamt. Tröjorna var dessutom personliga med våra namn var på ryggen, så jag kan ju knappast ge bort den ...