Vita Bergen om debutsläpp, producentförslag och att klappas på axeln.
I samband med släppet av debut-EP:n hyllades Vita Bergen och givetvis ville GAFFA ta sig ett snack med duon. Det kom att handla om producentförslag, att inte fastna i något brus och om vad klappar på axeln egentligein betyder.
Tre somrar spenderade duon ensamma i en nedlagd kvarn i Östergötlands skogar. De hämtade mjölk från grannen, spatserade runt i skogen iklädda endast hatt och stövlar – men framför allt spelade de in musik. När veckorna i isolering var slut trodde de alltid att de hade en färdig skiva men väl tillbaka i verkligheten insåg de snabbt att så inte var fallet. Men somrarna där i skogen har inte varit förgäves.
– Ingen tid är förlorad, det kan ta fyra eller 15 år ... det spelar ingen roll, allt man har i slutändan är resultatet och det är det enda som spelar någon roll, säger William Hellström.
Och ett resultat är precis vad bandet har fått ur sig. Efter många års arbete släppte de i slutet på oktober sin fem spår långa debut. Ett släpp som genast genererade en liten hajp runt bandet. Men andras bekräftelse är inget som de aktivt sökt.
– Vi fick inte ut så mycket av den här klapp-på-axel-grejen, säger William Hell- ström.
– Nej, vi är övertygade om att vi verkligen gör det för vår skull och det blev tydligt efter alla de här vändorna. Och för oss är det viktigt att inte släppa ifrån sig något som inte speglar ens essens. Annars bidrar man bara till bruset, fyller Robert Jallinder i.
Men duon kommer inte ifrån att de blivit lovordade och får helt enkelt finna sig i det.
– Det är ju inte otrevligt, och vi kanske blir påverkade utan att inse det. Men det fungerar väl mer som någon förstärkning om att vi är på rätt väg. Det förändrar ingenting egentligen, säger Robert Jallinder.
När det kommer till skapandet har Robert Jallinder mestadels stått för texterna och William Hellström för produktionen. Och även om det går till överdrift ibland – "vi skickade en låt till han som skulle mixa med 170 spår på, han var van vid 20 eller 30" – så valdes rutinerade producenter bort för att istället sköta den biten själva.
– Skivbolaget snackade om jätteduktiga producenter med oss ... alltså Jocke Åhlund, Björn Yttling, Måns Lundberg ... men det här första släppet var för viktigt. Det var tvunget att bli så här, säger William Hellström.
VEM?
William Hellström och Robert Jallinder. Möttes som rivaler på hockeyrinken, blev vänner på gymnasiet och flyttade till Stockholm samtidigt. I slutet av oktober släpptes den självbetitlade debut-EP:n.
VAD?
Med gemensamma ingångspunkter som Arcade Fire, Wolf Parade och Bright Eyes stakades soundet ut.
– Det är väl någon slags melodi- buren indiepop ... funderar Robert Jallinder fram.
– Och typ elektrofolk, säger William Hellström.
VAR?
Födda och uppväxta i Göteborg krävdes det ändå tristess under studierna på Handelshögskolan i Stockholm 2010 för att bandet skulle födas.
– Varken jag eller Wille trivdes, så att lyssna och spela musik blev ett sätt att hantera tillvaron på. Någon slags motreaktion.
