"Vi åt typ julens ande till middag"

Om några dagar kommer rockarna i Death From Above 1979 till Sverige för att spela på WWDIS Summer Fest, återförenade med en nyvunnen spelglädje, nytt material och en galen energi. GAFFA pratade med Sebastian Grainger om den nya skivan, hur det är att uppträda live och återföreningen med bandmedlemmen Jesse F. Keeler.

Vad kommer du ihåg från Sverige sen sist?

– Förra gången vi var i Sverige var det kallt ute, folk frös och vi åt ren. Och sen gjorde vi en spelning och folk blev väldigt svettiga. Så det är vad jag kommer ihåg, det var kallt och svettigt. Och vi åt typ julens ande till middag.

Nu när ni kommer tillbaka hit har ni med er nya låtar. Vad kan fansen förvänta sig av det nya materialet?

– Den här gången har jag verkligen försökt att fokusera mer på låtstruktur. Jag vet inte om vi överhuvudtaget skrev en enda refräng på den förra skivan. Nu har jag tänkt mer på att "det är så här versen låter, det är så här refrängen låter och så här låter bryggan". Det är fortfarande samma band med samma musikstil, jag tror inte att vi var klara med att utforska det vi gjorde. Vi har en galet hög bas, och högljudda trummor och en sångare som försöker lära sig att sjunga med varje ny låt han sjunger. Men nu finns det ett mer avsiktligt försök att göra låtarna till riktiga låtar.

Varför?

– För att det är roligt att utmana sig själv. På den förra skivan hade vi flera låtar som hade maximal energi genom hela låten, och det är något som vi är bra på att göra. Men nu ville jag också göra låtar som börjar på tio i energi och sen går ner till sju för att sedan gå upp till tio igen. För mig är det mer intressant. Man måste ha lite mer dynamik i ljudbilden.

Hur många låtar har ni klara till den nya skivan?

– Vem har sagt att vi ska släppa en ny skiva?

Ni skrev det på er hemsida.

– Ja, det gjorde vi visst. Ehm, vi har allt mellan en och hundra låtar klara.

Ni skrev också att låtarna förbättras när ni spelar dem live. På vilket sätt?

– Allt beror på hur publiken reagerar. Om man gör något väldigt bra, och publiken reagerar på det så kommer man göra det igen nästa kväll och kvällen efter det. Man lär sig hur man ska spela låten. Att ha den möjligheten innan man spelar in, att gå ut och förfina låtarna på det viset är viktigt.

På vilket sätt ändras er musik när ni spelar live?

– Den blir bara snabbare, och sämre. Men mycket mer spännande! När vi återförenades var jag rädd för att folk inte var redo för oss och hur galna vi är live. När man spelar live så blir det så känslomässigt och intuitivt, och eftersom vi är två stycken blir det så rått. Jag var rädd för att folk skulle tycka att vi var dåliga. Men så verkar det inte vara, folk verkar tycka att vi är roliga.

Vad är ditt galnaste konsertminne?

– Förra gången vi var i Japan var det galnaste jag någonsin upplevt. Det var typ 6 000 personer i lokalen och så fort vi slutade spela blev hela publiken helt tyst. Jag kunde bokstavligen stå på scenen och prata med en person längst bak. De var så uppmärksamma och helt tysta i väntan på att jag skulle göra någonting. Så respektfulla och tålmodiga. Det är det sjukaste jag någonsin sett. Så bisarrt, men så fantastiskt.

När ni splittrades 2006 sa ni att det handlade om meningsskiljaktigheter gällande musikstil och kreativitet. Nu när ni spelar ihop igen, hur gjorde ni för att komma över det?

– När vi spelade ihop förut kände vi oss som två olika artister, eftersom vi båda hade så olika stilar i vårt skrivande. Sen när vi blev erkända blev vi helt och hållet definierade efter hur vårt band lät, det var svårt att acceptera att det var så vi definierades som artister. Då, för tio år sen, var det väldigt svårt att föreställa sig att ha en karriär med att bara göra den här typen av musik. Efter att vi återförenades har jag insett hur speciell den musiken vi gör är och jag tog det för givet under en väldigt lång tid. På grund av olika psykologiska och personliga anledningar ville jag inte associeras med Death From Above och den musiken på grund av ett konstigt ego. Men när vi började spela igen och såg hur publiken reagerade till musiken blev det ett riktigt uppvaknande. Att se att det kan finnas musik i världen som är spännande för folk.

Fanns det några andra anledningar till att ni splittrades?

– Det var en massa personliga anledningar som var det riktiga skälet till att vi inte ville spela ihop. Ett band är som en familj och när det är en duo blir det som ett äktenskap. Om saker inte fungerar och det inte finns några barn så är det lätt att göra slut.

Men ni hittade tillbaka till varandra igen.

– Jesse och jag hade inte pratat på typ fem år. Och stressen att ha en skadad personlig relation i mitt liv var väldigt jobbig att hantera. I flera år hade jag gjort musik och levt ett liv som var väldigt lätt att hantera. Men det fanns en faktor som störde mig och det var att det fanns en kille där ute som jag hade känt väldigt länge och vi hade skapat något speciellt ihop men vi gillade inte varandra. Jag hade bearbetat allt annat och hanterat allt annat, men det var den här enda grejen kvar. Det skapar negativ energi i ditt liv. Så att bli av med den ångesten var jättestort.

Se Death From Above 1979, King Khan & The Shrines, Moon Duo, I Break Horses, Iceage med flera på WWDIS Summerfest, som sker 9-10 juli i Färgfabriken i Stockholm och på Pustervik och Trädgårn i Göteborg. Köp biljetter via GAFFA.se/live