Hon är den kritikerhyllade artisten som inte nått ända fram till den stora publiken. På sitt fjärde album har Britta Persson tonat ner gitarrerna för nya perspektiv.
– Unga hungriga flickor, vars blickar riktigt brinner nedanför scenen. De tjejer som ser ut som att de ska skriva en låt, eller ett politiskt tal vilken sekund som helst. Och tillbakalutade betraktande män. Där har du, nästan uteslutande, publiken på mina konserter.
Britta Persson befinner sig på andra sidan av en sprakig telefonlinje, i ett Stockholm där sommaren har tagit två stora kliv in i tamburen. Samtidigt, här, stirrar Göteborg tillbaka likt en grå gammal bister man.
Vi håller precis på att avhandla det bekanta ämnet "är tokhyllad av kritiker men har inte riktigt slagit sig in i det kollektiva medvetandet". för det är lite så. Britta Perssons konstnärskap har sedan länge varit väl bejublat och erkänt i initierade musikkretsar, men hos den stora massan har hon inte riktigt, ännu, slagit sig in.
Nya skivan If I Was A Band My Name Would Be Forever ett destillat av dåtid, nutid, Fleetwood Mac, Kylie, Siouxie & The Banshees, Coppolas Lost In Translation, kan möjligen rucka något på rådande förhållande. Den lägger sig nämligen betydligt närmare den kommersiella mittfåran.
– Skivan är inte fullt så, vad folk brukar kalla, "indie", som mina tidigare verk har varit.
EP-debuterade 2005
Hon har onekligen haft ett hektiskt år, Vattholmadottern, som för nästan ett decennium sedan, innan svaveldoften upphörde i Vita Huset, innan smartphones kom att spränga sig in i var individs vardag, kastade ut sin första EP i den populärkulturella sfären.
– Om det är något som jag uppskattar, när jag ser tillbaka på min karriär, så är det främst att jag inte har målat in mig i något hörn. Jag har aldrig känt mig bunden eller begränsad. Jag har alltid kunnat utforska de musikaliska landskap som jag har velat.
Och symptomatiskt för Britta och hennes artisteri har alltid varit just det – hon har gått sin egen väg. Det har talats om integriteten, om den tonsäkra, träffande lyriken. Okej, låt oss nu icke förglömma samarbetspartnern Per Nordmark i denna musikaliska ekvation.
– Per är omistlig, vi står varandra väldigt nära, både personligt och musikaliskt. Vi känner varandra så väl att vi inte alltid behöver prata när vi jobbar. Men nu har det även varit fantastiskt kul att få arbeta med Markus. Vi har behövt prata ganska mycket, haha.
Markus Jägerfeldt då, medproducent på nya skivan. En skiva där Britta, indirekt och direkt, säger sig ha inspirerats av allt ifrån Nirvana till Rihanna. Där ljudbilden är av en karaktär som tydligt distanserar sig ifrån tidigare alster. Det digitala, klaviaturen, har klivit in i farstun och krävt sin existens. Stränginstrumenten har skamset tagit ett steg tillbaka.
– Jag kände mig helt enkelt riktigt jävla osugen på att plocka upp gitarren. Och satte mig därför istället vid datorn. Och fortsatte sitta där. Ganska trevligt. Just precis så enkelt är det faktiskt.
I en mansdominerad bransch
Ser du någon tydlig tematik på If I Was A Band My Name Would Be Forevers?
– Precis som mycket annat jag har gjort, så handlar den nog om något så oerhört komplicerat, och enkelt, som att vara människa. Det finns ingen annan uttänkt, konstruerad röd tråd.
Det känns som om du nästan alltid utgår ifrån dig själv i dina texter.
– Det stämmer. Det är det perspektivet jag känner till och ser världen från. Men jag skriver inte om sådant som jag inte tror ni är intresserade av. Jag skriver inte bara för mig själv, det är inga dagboksanteckningar.
Till sist, känner du någonsin av att du blir särbehandlad på grund av ditt kön, i en bransch somändå måste sägas domineras av främst män?
– Jag har märkt att det ofta måste redas ut väldigt noga vad man som kvinna har gjort själv ochinte. En recension kan till exempel handla om att man har skrivit låtarna själv istället för hur det låter. Och det läggs betydligt större vikt vid vem som producerat kvinnliga artister än manliga.
– Och överlag så tycker jag att det är sjukt störigt att gå förbi en affisch med Bråvallas lineup, och veta att de allra flesta inte reflekterar över att det av de tjugo banden, bara är ett som inte utgörs av hundra procent killar.
– Tänk vad mycket låtar och produktioner som världen har gått miste om för att halva befolkningen har dåligt självförtroende. Om det finns en röd tråd i min skiva så är det den som säger: Kom igen nu, nu styr vi upp det här.
Medveten förebild
Hon är den kritikerhyllade artisten som inte nått ända fram till den stora publiken. På sitt fjärde album har Britta Persson tonat ner gitarrerna för nya perspektiv.
– Unga hungriga flickor, vars blickar riktigt brinner nedanför scenen. De tjejer som ser ut som att de ska skriva en låt, eller ett politiskt tal vilken sekund som helst. Och tillbakalutade betraktande män. Där har du, nästan uteslutande, publiken på mina konserter.
Britta Persson befinner sig på andra sidan av en sprakig telefonlinje, i ett Stockholm där sommaren har tagit två stora kliv in i tamburen. Samtidigt, här, stirrar Göteborg tillbaka likt en grå
gammal bister man.
Vi håller precis på att avhandla det bekanta ämnet "är tokhyllad av kritiker men har inte riktigt slagit sig in i det kollektiva medvetandet". för det är lite så. Britta Perssons konstnärskap har
sedan länge varit väl bejublat och erkänt i initierade musikkretsar, men hos den stora massan har
hon inte riktigt, ännu, slagit sig in.
Nya skivan If I Was A Band My Name Would Be Foreversett destillat av dåtid, nutid, Fleetwood Mac, Kylie, Siouxie & The Banshees, Coppolas Lost In Translation,kan möjligen rucka något på rådande förhållande. Den lägger sig nämligen betydligt närmare den kommersiella mittfåran.
– Skivan är inte fullt så, vad folk brukar kalla, "indie", som mina tidigare verk har varit.
EP-debuterade 2005
Hon har onekligen haft ett hektiskt år, Vattholma-dottern, som för nästan ett decennium sedan, innan svaveldoften upphörde i Vita Huset, innan smartphones kom att spränga sig in i var individs vardag, kastade ut sin första EP i den populärkulturella sfären.
– Om det är något som jag uppskattar, när jag ser tillbaka på min karriär, så är det främst att jag inte har målat in mig i något hörn. Jag har aldrig känt mig bunden eller begränsad. Jag har alltid kunnat utforska de musikaliska landskap som jag har velat.
Och symptomatiskt för Britta och hennes artisteri har alltid varit just det – hon har gått sin egen väg. Det har talats om integriteten, om den tonsäkra, träffande lyriken. Okej, låt oss nu icke
förglömma samarbetspartnern Per Nordmark i denna musikaliska ekvation.
– Per är omistlig, vi står varandra väldigt nära, både personligt och musikaliskt. Vi känner varandra så väl att vi inte alltid behöver prata när vi jobbar. Men nu har det även varit fantastiskt kul att få arbeta med Markus. Vi har behövt prata ganska mycket, haha.
Markus Jägerfeldt då, medproducent på nya skivan. En skiva där Britta, indirekt och direkt, säger sig ha inspirerats av allt ifrån Nirvana till Rihanna. Där ljudbilden är av en karaktär som tydligt distanserar sig ifrån tidigare alster. Det digitala, klaviaturen, har klivit in i farstun och krävt sin existens. Stränginstrumenten har skamset tagit ett steg tillbaka.
– Jag kände mig helt enkelt riktigt jävla osugen på att plocka upp gitarren. Och satte mig därför
istället vid datorn. Och fortsatte sitta där. Ganska trevligt. Just precis så enkelt är det faktiskt.
I en mansdominerad bransch
Ser du någon tydlig tematik på If I Was A Band My Name Would Be Forevers?
– Precis som mycket annat jag har gjort, så handlar den nog om något så oerhört komplicerat, och enkelt, som att vara människa. Det finns ingen annan uttänkt, konstruerad röd tråd.
Det känns som om du nästan alltid utgår ifrån dig själv i dina texter.
– Det stämmer. Det är det perspektivet jag känner till och ser världen från. Men jag skriver inte om sådant som jag inte tror ni är intresserade av. Jag skriver inte bara för mig själv, det är inga dagboksanteckningar.
Till sist, känner du någonsin av att du blir särbehandlad på grund av ditt kön, i en bransch som
ändå måste sägas domineras av främst män?
– Jag har märkt att det ofta måste redas ut väldigt noga vad man som kvinna har gjort själv och
inte. En recension kan till exempel handla om att man har skrivit låtarna själv istället för hur det låter. Och det läggs betydligt större vikt vid vem som producerat kvinnliga artister än manliga.
– Och överlag så tycker jag att det är sjukt störigt att gå förbi en affisch med Bråvallas lineup, och veta att de allra flesta inte reflekterar över att det av de tjugo banden, bara är ett som inte
utgörs av hundra procent killar.
– Tänk vad mycket låtar och produktioner som världen har gått miste om för att halva befolkningen har dåligt självförtroende. Om det finns en röd tråd i min skiva så är det den som säger: Kom igen nu, nu styr vi upp det här.
