Albumaktuella Holograms om den enkla andra skivan och om opålitliga bilar.
De låter fortfarande som ett Joy Division som kör rakt mot en bergvägg med ett skrikande Ebba Grön i baksätet, och inget kan låta mer desperat än så. Stockholmspunkarna Holograms fortsätter att vara landets mest intressanta postpunk-grupp, och det har bara gått ett år sedan debutskivan gavs ut. Den 18:e september släpps uppföljaren, och mycket har hunnit hända det senaste året.
– Vi är ju fortfarande samma personer med samma ekonomiska läge. Våra liv har inte direkt förändrats, men vi vet hur man gör en skiva den här gången. Det är väl den största förändringen, säger Andreas Lagerström, frontman och sångare.
Men ni har hunnit bli strandsatta i Frankrike, vet jag.
– Ja, vår bil gick sönder när vi var där. Vi hade köpt en billig bil i Stockholm och den gick givetvis sönder där, och var helt omöjlig att laga.
Berättelsen varken börjar eller slutar dock där. Bara några dagar tidigare – på samma Europaturné – hade de inte råd med färjebiljett över till London, och då bilen slocknade fick de ta ett snabbt tåg till Paris för att hinna spela även där. Den ekonomiska situationen hos Farsta-rockarna är kvar i samma status quo-läge, men Holograms har hunnit slipa på en uppföljare som låter både råare och mer genomarbetad på samma gång.
– Framför allt har vi haft betydligt mer tid att göra skivan den här gången. Både studiotid och tid att skriva den.
Ni verkar ha lyckats behålla samma desperation och depression i ljudbilden – varifrån kommer den?
– Det är väl bara så det är, liksom. När man gör musik så ska man nog inte sikta på att göra något som inte känns som en själv. Den här skivan känns ganska representativ för vilka vi är.
