Ariel Pink om att använda samma text flera gånger om – och den sista tidens kontroverser.
När jag når Ariel Rosenberg via telefon på hans hotellrum i London vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Rapporterna de senaste dagarna har angett honom som flummig, förvirrad och pratglad om vartannat. Dessutom har hans fäbless för att säga vad han tänker vållat honom en del bekymmer och påhopp i sociala medier, där han av kanadensiska electronicaproducenten och skivbolagskollegan Grimes beskyllts för att vara kvinnohatare efter att han klankat ner på det mesta av Madonnas backkatalog sedan hennes debutalbum. Hur mycket han än vill reda ut saker vecklar han in sig allt mer för varje försök. Vilken syn man än har på saken märks det att hela situationen börjar tära på sinnelaget hos den egensinnige amerikanen, så pass att man nästan tycker synd om honom. Mediaturbulensen åsido, Ariel Pink genomförde en spelning i London kvällen innan vårt samtal, så vi börjar lite fint i den änden för att slinka in på ämnet kontroverser efter en stund.
Igår kväll på La Scala spelade visst Jason Pierce från Spiritualized med dig i två låtar?
– På skivan var han med på de två låtarna, och när vi ändå var i stan … Det var naturligt och han ville själv, så det tackar man ju inte nej till.
Kan du berätta lite om arbetet med nya albumet Pom Pom?
– Inspelningarna gjordes på olika utrustning, med olika program vid olika tidpunkter med olika människor. Allt hölls länge isär tills vi kopplade ihop det. Egentligen, det här är bara trist, att förklara varenda process skulle ta år och dar. Det är skönt att ha så fina musiker och bra människor att arbeta tillsammans med.
Kim Fowley var också med på ett hörn av albumet. Vad gjorde han och hur kom det sig?
– Han hjälpte till med några av texterna samt melodierna till några låtar. Han bara ringde upp mig, du vet, vi är båda från Los Angeles. Faktum är att jag försökte kontakta honom för många år sedan, 1999. Det fanns en hemsida där man kunde anlita honom, men jag hörde aldrig ifrån honom förrän nu. Han är ett geni.
När du ska spela in ett album, har du redan från början en tydlig idé om hur du vill att det ska låta?
– Nej. När det gäller album vet jag aldrig hur det ska bli i slutändan. Det är egentligen bara en bunt med låtar. På ett sätt vet jag hur varje låt går från början till slut, eftersom jag kom på dem. På så vis vet jag albumets alla beståndsdelar, men jag har inget övergripande tema som jag baserar låtskrivandet på, ingen plan för ett album som jag skriver låtar till, det är ett oskrivet blad. Möjligen ser jag det som en stor samling låtar från olika artister, en översikt av olika stämningar och musikaliska väver som bjuds ut.
För mig låter det lite som nåt i stil med The Turtles Present The Battle of the Bands?
– Ja, eller som The Dukes Of Stratosphear eller Nuggets-boxen.
Vid första genomlyssningen av albumet tycker jag mig också hitta lite av The Who Sell Out, håller du med?
– Ja, ja, ja, det är rätt. Lite av det, lite The Mothers Of Invention som deras We're Only In It For The Money, Freak Out!, Absolutely Free. Det finns en hel del av The Cures Kiss Me Kiss Me Kiss Me, samma spretiga dubbelalbumvibbar. Sedan har du lite Todd Rundgren och så mycket annat. Välj själv. Alla är likadana, alla är olika. Alla är dessutom influerade av varandra, som att den ena utgår från den andra. Frank Zappa är en uppenbart underskattad influens överallt. Han influerade Can, och vad säger det om hur de influerat andra? De skapade metronomisk, transframkallande musik. Betyder det att det finns något transframkallande över Frank Zappa? Ja, det gör det.
Jag läste någonstans att du inte gillar att skriva texter, stämmer det?
– Det är verkligen att överdriva, naturligtvis gillar jag att skriva texter eftersom jag skriver dem. Jag skriver inte låtar per definition, jag sitter inte med en akustisk gitarr och hittar på text och melodi, det är inte så jag jobbar. Jag är en studiomusiker, jag spelar in vad som verkar vara låtar men inte är det. De är musikaliska stycken. Mot slutet har de en attityd, ett ansikte, och jag förser mitt projekt med ett ansikte i varje enskilt fall. Jag går inte runt med en låt i huvudet och skriver ner texten. Allra sist, när jag har fått all musik att låta perfekt, slänger jag snabbt ihop en sångtext och lägger på sång, för om jag skriver den innan hela den övriga processen kommer jag bara att skriva om den en miljon gånger och det dödar bara låten. Jag är ingen poet eller nåt, jag sjunger bara i ett band.
Har du någonsin tänkt tanken att göra ett album med olika låtar, men använda samma text på varenda en av dem?
– Alltså, det gör jag hela tiden. På den här skivan finns det texter från andra av mina låtar som jag tidigare gett ut, till och melodier som är snodda från redan använda ackordföljder. Jag gör det hela tiden. Allt behöver inte vara nytt varje gång. Jag har en massa delar, komponenter, som alla praktiskt taget kan slås ihop i olika kombinationer och nästan varje gång resulterar i något godtagbart.
Funderar du någon gång på att ta bort din musik från Spotify som Taylor Swift nyligen gjort?
– Nej, för jag får inte betalt för skivorna, jag äger dem inte. Det är upp till 4AD att ta bort dem från Spotify, jag tjänar ändå inga pengar på dem. Jag bryr mig inte. Skivbolaget skinnar mig, så det är med dem jag ska göra upp, inte Spotify.
Jag förmodar att du är urless på frågor kring senaste tidens kontroverser, så jag tänker inte dra upp allt det. Men varför tror du att det blir så varje gång du öppnar munnen?
– Bra fråga. Journalister och skribenter uppmärksammar allt som alla säger, samtidigt som de måste tänka på sina egna karriärer. Det är upp till dem att ta fram något som gör att de märks på deras chefers kontor eller vad det nu är. För att sticka ut som skribent måste du fånga upp såna saker och skapa sensationer. Kanske inte sensationer, men bringa ljus över vissa saker som nödvändigtvis inte behöver dras fram i ljuset. Frestelsen att göra det är överväldigande, det är som pengatvätt om du förstår vad jag menar? Jag fattar absolut varför det fungerar som det gör, jag inser det. Problemet är bara att de stora massorna och ungdomar i synnerhet tror att de vet vad som pågår. Bara för att de tycker något är fel betyder inte att de kan ha en åsikt om det. De matas med lögner åt alla håll och kanter. De vet att media ljuger, och ändå sväljer de det vareviga dag. Eller inte bara de, vi andra också, vi är alla likadana.
Anser du att folk läser det du säger alltför bokstavligt?
– Jamen, givetvis! Duh! De läser inte mig alltför bokstavligt, de läser någon annans avskrift av mina ord tagna ur sitt sammanhang med sin egen rubrik och Madonnas foto. Liksom Walter Benjamin alltid talade om att kontrollera homosexuella i filmer. Hur man enkelt kan manipulera tittaren på mer än ett sätt, man kontrollerar vad tittaren ser, i motsats till hur det var på Shakespeares tid när stora gester och skådespel fångade din uppmärksamhet på teatern. Det är därför allt är så överdrivet i teatervärlden, för de försökte fånga din uppmärksamhet, vilket inte behövdes på samma sätt på film. Allt detta är glasklart för mig, men det är inte nödvändigtvis glasklart för alla. Jag vädjar inte till folkopinionens domstol, jag behöver inte förneka att jag har sagt något av detta, men jag behöver inte medge det heller. Om jag någonsin blir bränd på bål, då kan jag berätta. Jag menar, jag känner mig själv och vem som helst som känner mig vet vem jag är som person och vet mina avsikter, de skulle inte kalla mig en kvinnohatare. Det är så korkat.
Ja, det där med "kvinnohatare" var ju på tapeten häromdagen också.
– Jag vet, och vad som än är på tapeten talar om för folk vad de ska tycka. Jag bjuder på det mesta av deras material, typ som att jag säger att jag är något, och sedan får jag tillbaka det i ansiktet att "han är det". Om jag säger att jag är en kvinnohatare, jag säger att jag är rasist, sedan säger alla plötsligt att "han är rasist, fy fan!". Det är som att ingen borde lyssna på vad jag säger, för jag snackar bara en massa skit. Jag menar, uppenbarligen avhandlas inga verkliga fakta när jag pratar, och jag tänker inte klargöra några frågor som någon har, för samma frågor kommer upp hela tiden. Som "kan du utveckla vad du menade med det där?", det blir bara en enorm historik av hur jag hela tiden klargör vad jag har sagt tidigare som jag inte kommer ihåg att jag sagt ens en gång. Det spelar ingen roll. Det finns ingenting att klargöra, det var bara vanligt snack. När något någon har sagt går i tryck påverkar det hjärnan på ett annat sätt. Och om du sårade någon med det som sades granskas det av alla och det känns nästan kriminellt, med tanke på alla åsikter folk har.
Kan du ibland känna att "nu får det vara nog, jag ger inga fler intervjuer"?
– Oh ja, jag tänker så hela tiden. Tyvärr måste jag marknadsföra skivan. Istället för att intervjua min familj eller andra medlemmar i bandet vill alla ha fakta direkt från mig. Som jag vore en outsinlig källa av tillförlitlig information. Även om jag sade saker i syfte att utnyttja media för mina upptåg… Jag försöker bara låta det bli som det blir, jag kan inte upprepa mig varenda gång med folk, jag har gjort det här tillräckligt många gånger nu för att kunna förutse frågorna vid varje skiva innan jag ens får dem. De utgår från snabbfakta, man har läst om att Kim Fowley är med på skivan, så då frågar man om jag kan berätta om Kim Fowley. Det finns inget att säga, han är med på skivan! Det finns en lista över vilka som medverkar på skivan, så varför vill man slösa bort min tid med att prata om vilka som medverkar på skivan? Eller som att "du tog bort en del av namnet inför den här skivan, varför gjorde du det?". Tja, du kan läsa en annan intervju där jag besvarar den frågan. Alla frågar samma saker, och det är bara för att vi uppmärksammade dem på de här sakerna. Ingen är egentligen intresserad av mig, ingen är intresserad av mig. Om de varit det hade de vetat mer om mitt liv och det gör de inte.
Samtidigt, är det inte något positivt, att hålla ditt liv privat?
– Det är absolut positivt. Det är anledningen till att jag gör det jag gör och fortsätter göra det, och i slutändan kan jag inte se feminismen komma till en punkt där jag drivs till självmord för något jag sagt eller som uppfattats som trakasserier. Jag kan inte se något göra mig så ledsen att jag skulle sluta göra musik. Någon skulle kunna kapa av mina armar och jag skulle ändå göra musik. Man skulle behöva ha ihjäl mig, det skulle man verkligen. Om någon vill få mig att begå självmord är jag väldigt långt ifrån att göra det, jag har ett enormt ego. Däremot gillar jag att klaga en hel del.
Lite som folk i allmänhet då, så varför skulle du vara annorlunda?
– Ja, du vet, det är lite hand till hand. Jag lyssnar på dig om du lyssnar på mig.
Känns det till och med som att du längtar tillbaka till när du började hemma på egen hand utan all uppmärksamhet?
– Jag längtar inte alls tillbaka till det. Självklart bär jag den tiden med mig, heminspelningsperioden när Haunted Graffiti bildades. Redan då arbetade jag och försörjde mig, jag minns livet jag levde och vad jag gjorde, att jag hängav mig helt till konstformen. Jag hade det fördjävligt i minst sex-sju år. Jag var 26 innan jag överhuvudtaget fick någon bekräftelse på vad jag gjorde. Animal Collective rekommenderade att jag skulle spela live, och jag slutade aldrig för det blev min huvudsakliga inkomst. Om jag ville fortsätta göra musik utan att ha ett vanligt jobb måste jag spela live, så jag var tvungen att komma underfund med hur jag skulle få det att fungera och samtidigt njuta av det. Det tvingade mig att leva på existensminimum medan jag höll igång bandet, försökte ta kliv framåt och knuffa undan alla tvivel på att jag kunde leverera, på min yrkesmässighet. En massa rykten föregår mig säkert, och jag även om jag inte gillar det så är det fakta. Säkerligen kommer det att cirkulera ännu fler rykten om mig på grund av det senaste som hänt, men vem som helst med koll borde se skillnaden. Jag är en väldigt professionell och moralisk person.
Å andra sidan, när rykten sprids så snabbt innebär det väl att de försvinner lika fort?
– Ja, de försvinner fort, men det ligger också något i talessättet att "all publicitet är bra publicitet". Allvarligt talat, jag blir mycket mer tillfredsställd av att mitt namn träder in i nya fans liv hellre än att glädja alla gamla fans. Jag är mycket mer intresserad av de 99, 9999 % av befolkningen som aldrig hört talas om mig.
Förhoppningsvis börjar folk upptäcka dig nu, inte bara på grund av kontroverser i media utan även tack vare din musik.
– Mer än 90% av vad jag gör har faktiskt inget med musik att göra, trots att det är vad allt borde handla om. Men att bara vara en bra artist har aldrig hjälpt en sådan artist, du måste vara en person, professionell och ta ansvar för dig själv. Anledningen till att du känner till mig är delvis för musiken, men mest för jag är den jag är, hur jag funkar med människor och hur jag jobbar. Hela grejen är att vara aktiv, det stannar aldrig av, sättet jag relaterar till och älskar människor. Jag gömmer mig inte i min håla, jag är ingen enstöring eller något galet geni. Det mesta jag gör är administration. Så det är tråkigt och inte artistiskt på något sätt alls, men jag har aldrig sagt att jag är en artist. Alltså, jag känner mig som en artist, men jag skulle inte vilja vara artist till vilket pris som helst. Många verkar vara helt upphängda på den tragiska, romantiska övertygelsen.
Kanske Pom Pom är vad som får folk intresserade av din musik, som sagt. Det jag läst och hört hittills har varit positivt. Tack för att du tog dig tid och lycka till med allt.
– Thank you, man, hoppas att du har rätt. Ha det bra.