LÅT FÖR LÅT: Korallreven går igenom sin uppföljare Second Comin' för oss.
Idag släpper duon Korallreven uppföljaren till debutalbumet An Album By Korallreven. Skivan har fått titeln Second Comin' (och ja, fortsätt läsa så får ni det kanske bekräftat om det är en Stone Roses-referens eller ej) och vi bad Marcus Joons och Daniel Tjäder att bjuda på lite mer information om spåren. Absolut, sa de och här är alltså dagens Låt För Låt. Vi rekommenderar som vanligt att ni samtidigt som ni läser lyssnar på plattan. Ni hittar Second Comin' på Spotify, Wimp och iTunes.
Death Is Not For Us
– När vi, för snart tre år sedan, satte igång med den här skivan sa vi att vi ville att den skulle låta, kännas och skina som om The Jesus & Mary Chain spelade på Ultra Music Festival i Miami. Eller som ljudet av ett springbreak i Kyoto. Alltså, lite som ett rejv under nyss utslagna körsbärsträd. Vilt men viskande. Full av kontraster och med höga ambitioner så som att dra till Tokyo för att spela in med Cornelius. Eller som att hyra en kyrka för att spela in medlemmar från Tensta Gospel Choir. Death Is Not For Us var hela tiden tänkt som albumets öppning och den är lite av vår take på Beach Boys Don't Worry Baby och Sheila Chandras Wings Of The Dawn. Under fyra minuter går vi bokstavligen från moll till dur. Från floden Styx-stämning i introt till att sjunga om hur vi ska ta våra älskade till Puncak Jaya, vilket är Indonesiens högsta topp, i outrot. Allt med ett bubbligt Eddie Van Halen-inspirerat arpeggio från helvetet mitt i. Plus de här fyra tjejerna vi tog in från Tensta Gospel på toppen. Wow, haha, känns som att jag borde ha skrivit vårt pressmeddelande trots allt.
Spirit Away feat. China
– China är en kär vän och Midsommarkransens Jai Paul. Eller Londons kvinnliga Jai Paul, kanske man skulle kunna säga, eftersom hon bor där nuförtiden. Hur som helst, vi ville göra en låt som skulle kännas som att köra en rosa Lamborghini i den blinkande Tokyo-natten. Jag vet inte om vi lyckades, men det blev i alla fall så catchy att vi bara var tvungna att producera tillhörande Spirit Away-slime: www.korallreven.se/slime
Threats
– Först, mitt i midvinter-Stockholm, så tänkte vi att vi skulle åka till det som ska vara världens lyckligaste land – Bhutan – för att se vad som skulle hända om vi spelade in under helt motsatta förutsättningar än vanligt. För midvinter-Stockholm känns väl kanske inte super-uppåt. Sedan, när vi väl började titta på flyg med Bhutan Airlines och inte minst googla hur det är att landa mellan de sagolika bergen på Paro Airport, kom vi på att det ändå bara handlade om simpel eskapism och att vi – istället för att fly alla rädslor som fuckat upp våra huvuden – nu skulle sluta lalla och ta tag i allt i musiken och texterna. Threats handlar om vissa av de här rädslorna.
The Highest State Of Grace
– Jag minns att vi direkt kände att det här var en hit. Det var något med den där stråkmelodin i refrängen - lalalaaaa lalala lalalalalaaa. Även om jag inte kommer ihåg så mycket från vår första amerikanska spelning på Bowery Ballroom 2012, på grund av nervös blackout, så kommer jag ihåg att publiken, den vackraste publik vi någonsin haft, tog till sig låten direkt där och då i nuet, som om de fick vara med om något stort. Ryser när jag tänker på det nu. Så overkligt. Nu antar jag att The Highest State Of Grace, i och med att den inte valts ut som singel, ändå inte kommer bli en hit. Men den kommer alltid vara det för oss. Den var en koloss ända från start och inte blev den direkt mindre när vi bad Tensta Gospel-tjejerna att i outrot sjunga som i Carl Orffs Carmina Burana. Kyrktaket lyfte nästan när vi spelade in det. Det var en rent fysisk upplevelse att vara med om. Helt mind-blowing.
Limitless
– Det här är vår favorit från albumet. Den är så sorglig, så sorglig. Vill inte snacka sönder den.
Second Comin'
– Självklart är albumtiteln en blinkning till det andra svåra Stone Roses-albumet, det när John Squire fick för sig att inleda låtarna med fyraminuterslånga gitarrslingor. Vi tyckte helt enkelt att det var dags för en skiva att döpas till det igen. Om det liksom Stone Roses-skivan skulle bli en flopp så skulle vi kunna skylla på albumtiteln haha. Nu är Second Comin', alltså vår albumtitel, just så för oss: en återuppståndelse, en omstart, en ny chans. Och en tro på att det goda ska segra. Så väl ute i vida världen som inom dig. Om du bara tar tag i demonerna och håller de rätta kristallerna nära hjärtat så kan allt ändå vändas så att den där hägringen i horisonten finns! Bara du tror på det.
Try Anything Once feat. Cornelius
– Jag hörde av mig till Cornelius för att se om han skulle vara nere för att sjunga på den här. Så jag tog ett flyg till Japan och träffade honom i hans superflashiga studio i Tokyo – och när jag spelade upp den så var han game. Mitt första möte med Cornelius var när jag 2001 snubblade över videon till Point Of View Point från hans album Point på MTV New. Det var bara wow! Det var dekonstruerad popmusik, lite som musikens motsvarighet till molekylär gastronomi. Så när han sa ja till att sjunga sin dekonstruerade doowop på den här så fick jag nypa mig i armen. När sedan Tensta Gsopel Choir återigen kommer in där i slutet så blev allt bara hypermagiskt.
Mantras feat. I Break Horses
– När vi spelade in den här, som var tänkt att bli en meditativ självhjälpsballad, så kändes det som om det behövdes en duettpartner. Vi kom då att tänka på Maria Lindén i I Break Horses. Vi bara älskade hennes röst och ville ta reda på hur den skulle vara om den inte var så dränkt i effekter som den ofta var i hennes egen musik. Jag vet inte om vi någonsin har träffat någon som är så kul som Maria att vara med i en studio. Bara så energisk och härlig och full av tro.
Alone In Shinjuku
– Den här blev till efter att jag under Tokyo-trippen just var ensam i Shinjuku, strosade runt i neonet och sedan gick in och spelade in ljudet av en spelhall. När jag kom hem tog vi sedan miljöinspelningarna till det här comedown-flummet.
Ki feat. I Break Horses
– Den här hette länge Hardcore Heaven. Det var helt enkelt så den kändes för oss, som hardcore rejv. Sen ville vi återigen blanda upp det rena med annat. I det här fallet kände vi för jangliga gitarrer samt själva lägga så många stämmor att det skulle bli till en massiv kör. Än en gång bjöd vi också in I Break Horses-Maria. Vi sjöng in så många stämmor och kanaler att dokumentet kraschade om och om igen av all information. Tack och lov så fick vi till slut ut den här lifeloving-trippen som kanske är den som är allra längst bort ifrån från vår första skiva. Det är kanske därför vi älskar den så. För vi har aldrig varit särskilt mycket för repriser. Inte mer än att i så fall någon gång återfödas.
