Pustervik-aktuella Tussilago om framtiden, sena Smartphones och att kommunicera utan ord.
Gamla människor och teknik är en synnerligen intressant kombination. "Vad ska jag med en dator till?" undrar min far ibland och låter märkligt förorättad. Finns där inte redan en diktsamling om det här så bör en skrivas. Snabbt. Nu är visserligen medlemmarna i Tussilago inte äldre än Palmemordet någon av dem, men undertecknad anar ett mönster.
– Jag vet inte riktigt varför, men under två år var jag den enda som hade smartphone, de andra skaffade först nyligen när de verkligen var tvungna, säger bandets basist Pierre Riddez, som sitter på ett tåg från Mariestad där han producerat skivbolagskollegerna Amason, till GAFFA.
Åh, den där oviljan att riktigt foga sig efter tidens gängor. Förbehållet alla över 50, och så givetvis konstnärerna. Flyttar ut på landet och bär ylle, fostrar getter. Blurs Graham Coxon gör väl till och med egen ost? Även Tussilago, som nyss släppte sin debutplatta, tycks åtminstone snegla hitåt. Och då inte främst med sena smartphones som bevismaterial.
– Vi vill bara spela musik. Vi är fyra väldigt goda, gamla vänner som har bestämt oss för att det här är vad som betyder någonting. Om allt går rätt så drar vi till L.A. till hösten, eller något berg i Portugal. Kanske fortsätter vi spela, eller så sadlar vi om till bönder, eremiter. Allt kan hända, det är ju det som är grejen, eller hur?
"Allt kan hända". Bara den frasen är alldeles central. Bara den frasen ensam bildar väggarna i den psych-poppiga kvadrat de fyra medlemmarna i Tussilago utgör.
– Alla våra låtar skapas när vi jammar, och live är det lite samma tillstånd vi försöker hitta, att kommunicera utan ord på en högre nivå. Vår musik börjar vid ett ställe och slutar någon helt annanstans. Speciellt Rickard är oförutsägbar, virar tröjan runt huvudet och dansar som en höna på någon studenttillställning där alla sitter ner och äter.
Han fnissar. Pierre Riddez är inte bara på väg mot Stockholm, utan också mot en betydligt viktigare geografisk knutpunkt. Spegelstudion väntar, där debuten Holy Train spelades in, där skivbolaget Ingrid och dess artister trängs som i en Lukas Moodyson-rulle berövad tragiken.
– Vi är en hel familj. Alla är goda vänner, och hela tiden finns där den sömlösa grejen mellan häng och skapande. Jag är med och proddar Amason, någon annan proddar oss, vi hjälper varandra. Att något sånt kan existera idag! Ingen ondska, ingen oro, det är märkligt.
VEM?
Tussilago består av Pierre, Richard, Zackarias, Samuel, ett stockholmsbaserat band på Ingrid Records. Släppte precis sin första fullängdare, men "har minst 30 nya låtar på min telefon", säger Pierre.
VAD?
En bör vara aktsam med att binda Tussilago vid någon speciell genre. Det är mer av ett tillstånd, en psykedelisk, lilaspröjslad hägring, hela tiden underbyggd av pop bortom popmallen.
VAR?
"I Zackes källare! I studion! Över molnen! Bland bergen! Får jag säga mer, eller kommer du ha svårt att välja då?"
Tussilago ser du på Pustervik nu på lördag, 16 maj.
