Läs Finnegan's Hells festivaldagbok från helgalna Woodstock i Polen.
"Att Woodstock Festival i Polen är Europas största utomhusfestival kan man läsa sig till på Wikipedia, men vad det innebär att samla över 750 000 människor på fälten och skogarna kring bondbyn Kostrzyn nad Odra kan man inte greppa förrän man är på plats.
Området är som en gigantisk myrstack med festglatt folk som gett sig fan på att bränna ur batterierna maximalt under tre dagars kollektiv yra. Alla besökare har råd att festa järnet, eftersom festivalen trots sin storlek och imponerande line-up är gratis. Den enorma mängd öl man kränger på festivalområdet finansierar kalaset och överskottet från försäljningen går till välgörande ändamål. "Varför har vi inte sådana här festivaler i Skandinavien?", tänker vi när minibussen vi färdas i plogar sig genom den till synes ändlösa strömmen människor på väg till scenerna.
Då Finnegan's Hell har soundcheck i mitten på fredageftermiddagen står solen högt och festen är redan i full gång framför scenen. Publiken dansar vilt fastän vi bara testar ljudet! Att gigget kommer att bli en fantastisk upplevelse kan vi redan ana, men att över 20 000 pers ska vråla vårt namn då vi går på en kvart senare var det nog ingen bandmedlem som hade räknat med.
Och det är bara början, för under konserten strömmar det till betydligt mer folk och det blir till slut svårt att urskilja änden på publikhavet. Det blir ett grymt kul gig. Publiken röjer sinnessjukt mycket – de flesta med scarfs, gasmasker eller tygbitar över ansiktet, för att undvika att andas in det jättelika dammoln som rörts upp av moshpits framför scenen:
Gigget följs av "meet and greet" med fansen strax intill scenen och vi har nog aldrig sålt så mycket t-shirts och skivor eller signerat så många kläder, ölburkar eller tuttar. Signering, allsången och skålandet med bandet pågår i mer än en timme, vilket därmed överträffar längden på gigget som klockade 55 minuter.
Festandet med de nyfunna vännerna i publiken fortsätter sedan in på småtimmarna ute i skogarna kring festivalområdet. Där bland tallarna uppträder ett dussin olika band inofficiellt och driver fullriggade scener med hjälp av feta generatorer och portabla elverk. Någonstans i yran går det galet och vår banjospelande flöjtist bryter handleden. Han får dock omedelbart läkarvård av festivalens vårdpersonal, som kör honom på en trimmad fyrhjuling till sjukhustältet. Ett gips senare kan festen fortsätta tills vår chaufför Piotr hämtar oss och kör oss till flygplatsen i Berlin. Får vi lira på Woodstock igen får det bli med mindre handbagage – det är så satans svårt att smuggla instrument på lågprisflyg med gipsade bandmedlemmar.
