Ji Nilsson om att göra musik på egen hand.
Hur ser lönsamheten ut här då? Kan refrängen bli lite poppigare tror du? Maxa!
Marknadsintressets stora tjocka hand tränger sig in överallt, och den slutar inte: De artister som lyckas göra saker på sina egna villkor idag är försvinnande få. Men för dessa tycks allt givetvis provocerande självklart. När Ji Nilsson berättar sin historia hade hon lika gärna kunnat sitta och livereferera till när hon skalar en apelsin. Det blev så. Det är så.
– Jag har typ skrivit musik sen jag var sju, men var väl 22 när jag satte mig framför min laptop, hade precis köpt ljudkort och mick. Då hade jag ingen aning om hur man producerar. Sen snabbspolar vi till idag och det finns ingenting mer naturligt för mig. Att göra saker själv har blivit en ren nödvändighet för mig – ingen kan ta sig in I mitt huvud förutom jag, ingen annan kan få det exakt så som jag vill.
Stadig som en IKEA-soffa även till rösten. Sånt brukar hänga ihop. Ji Nilsson har under flera år rört sig i det svenska musiketablissemangets underströmmar, men i början av 2014 gav hon ut en singel. Som blev tre singlar. Som blev samarbeten. Som vecklade ut sig i en sista, resligt saltvattenvåg: Blue Is The Saddest Color.
– Det var ingen stor grej att göra en EP. Tvärtom var det befriande att jag fick flera låtar att fokusera på nu när jag blivit sajnad, annars kan jag nästan destruktivt nörda ner mig i veckor med ett ynka parti.
Och Blue Is The Saddest Color bryter in på den svenska popscenen som ett sönderskjutet regalskepp. Ingen attackvilja – bara ljuv kapitulering inför naturlagarna. Fem sånger körda genom svindel, korallrev och stratosfärpop, allt beslöjat i dova 80-talsmattor som känns exakt som två lite för starka gin & tonics. Och så hjärtesorgen.
– Jag var med i en radiointervju förra året, och de bara "jag kan inte förstå att du är så himla spexig när du låter så sorgsen i din musik?" Men jag tänker att musiken är just min kanal för att vara ledsen, annars är jag så glad, men här är ett rum där jag tillåter mig själv att vara något annat.
Ji Nilssons EP är intim som en hemlighet. Ändå liksom råkar den låta djärvt allomfattande.
– Jag tänker aldrig på hur jag skriver mina melodier, jag tar dem som känns bäst och så är det med det. Nån påpekade i typ förra veckan något betydligt mer intressant: min musik är könsneutral, Och jag har inte insett det innan men tänker att det är vad jag strävar efter, att alla ska känna igen sig och kunna relatera till mina låtar.
