GAFFA.se – allt om musik
Bråvalla Festival tackar idag för sig och vi tackar för alla upplevelser.
När redaktionen idag går igenom alla rapporter från festivalens fem år vid liv kan vi lätt konstatera att den här Muse-recensionen från 2015 är den mest lästa av alla artiklar. Emil Viksell är mannen bakom sågningen som egentligen inte var en sågning. Eller?
Recensionen i sin helhet:
Muse, Bråvalla Festival
(3 av 6 stjärnor)
"Havet. Jaha. Det är som på Louvren.", diktade Göran Palm en gång i tiden. För att travestera den gode Palm: "Muse. Wow. Det är som på TV." Det är verkligen perfekt utfört. Så proffsigt att det kittlar. Som att titta på en HD-TV tillsammans med ett ljud som är det bästa världens ingenjörer och tekniker kan åstadkomma. Videoprojektioner, ljus, konfetti, allt är utsökt arrangerat och levererat. Precist, skarpt och därtill med ett mördande tajt band. I de avseendena har jag aldrig sett eller hört något liknande.
Men, synd bara att Muse är ett komplett vedervärdigt band. Det gör liksom inget att de trakterar sina instrument som Zlatan behandlar en fotboll. Jag skulle hellre ha vinterkräksjukan i en rymdhjälm eller vara Bubble Boy och ha Montezumas hämnd än behöva genomlida en till konsert med det här bandet. Denna spelning känns som jag antar att det känns för en icke-medlem att förirra sig in på scientologernas årsmöte. Publiken lapar i sig Matthew Bellamys mina-pungkulor-sitter-i-ett-skruvstäd-kvidande-sång och flumtexter som vore det rent vatten i Mad Max-världen.
Fansen hävdar bandets mångfacetterade komplexitet och musikalitet. Och det går knappast att förneka. Men här finns absolut ingenting som drabbar själen, ingenting som griper tag om hjärtat. Det är en ren men eklektisk, symfonisk sörja av jämmer, muller och larm om konspirationsteorier och rymden. Samt en bombasm med likheter i band som Pink Floyd och Queen. Antagligen en bombasm som är något slags kvarleva efter det engelska imperiets sammanbrott. En fantomsmärta som bara botas med kolossalt tilltagna, maximalistiska arenaspelningar.
Vissa hävdar ibland stigande popularitet som ett bevis på att band eller artisters höga kvaliteter är giltiga. Men Gud är ju jättepopulär och hen finns inte ens – makes you think! En hel del fans har i alla fall letat sig fram till scenen. Även om antalet framstår som modest när Robbie Williams precis lirat. Det finns något slags allmän kritikerpraxis om att aldrig recensera publiken. Men, va fasen, något slags kortslutning måste det väl ändå ha skett i huvudena på vissa? Den berusade skäggiga herren som hivar plastglas rätt ut i resten av publiken måste avgjort vara en dåre i alla fall.
Det finns även någon idé, bland finsmakare, att Muse har varit bra och därefter blivit sämre. Det gamla låtmaterialet bekräftar att så inte är fallet. Muse var urusla från början och har därefter fortsatt vara urusla. Objektivitet må vara en omöjlighet, men allt som oftast försöker en som recensent i alla fall vara nyanserad, om inte annat. Det går inte för mig i detta fall: Detta är bara skräp, oavsett teknisk finess.
Musefansen hade säkert en fantastisk upplevelse. Men jag kan verkligen inte göra annat än avsluta med att återigen travestera, denna gång Henrik Schyffert – som för övrigt driver runt på festivalen lätt påstruken och uppmärksamhetstörstande – från Hassan-tiden:
– Är det Muse?
– Ja.
– Bajs.
/ Emil Viksell
