Rival Sons till Sverige – här är deras 7 mest underskattade låtar

Dubbelt Grammy-nominerade Rival Sons återvänder till Europa och Sverige står med två datum.

Första albumet Before The Fire kom 2009 och genom åren har Rival Sons från Kalifornien turnerat med Black Sabbath, The Rolling Stones, Aerosmith och Lenny Kravitz.

Senaste albumet Feral Roots resulterade i en nominering till Grammy Awards 2020 för ”Best Rock Album” och singeln Too Bad nominerades till ”Best Rock Performance”. 

Bandet hyllades sedan av bland annat Billboard Magazine, The Rolling Stone Magazine och spelade live på The Late Late Show With James Corden. 2019 såg GAFFAs Janne Hallman bandet på Münchenbryggeriet i Stockholm och delade ut betyget fem av sex. Läs recensionen här.

I Sverige ser du dem på följande platser i år:

6 juni - KB, Malmö

7 juni - Pustervik, Göteborg

RIVAL SONS 7 MEST UNDERSKATTADE LÅTAR (av Micael Karlsson)

Att skriva en lista med låtar från ett av ens favoritband kan tyckas jävigt. Det är det nog också. Men, ska man på ett rättvist sätt kunna redovisa för vilka låtar som flugit under radarn, kan det knappast vara en nackdel att tillhöra den skara som följt bandet sedan starten och väntat ute i regnet på att få en sajnad vinyl. Här nedan följer en lista med Rival Sons mest underskattade låtar, en från varje album, i kronologisk ordning:

Pleasant Return från debutplattan Before The Fire (2009) 

Innan Rival Sons nuvarande uppsättning kallade sig bandet för The Black Summer Crush, med sångaren Thomas Flowers från Oleander i spetsen. Efter avhopp togs nuvarande vokalist Jay Buchanan in, och spelade in hela albumets sång på nytt (ryktet säger att On My Way är en one-take).

Till skillnad från gruppens i övrigt bluesinfluerade och något råa katalog är Pleasant Return ett poppigare, mjukare och flummigare stycke musik, med toner av 60-tal i paletten. Under förra årets globala streaming-extravaganza hoppade även Rival Sons på tåget och framförde hela Before The Fire i sin helhet genom skärmarna. Utöver det har låten sällan eller aldrig framförts offentligt.

Soul från självbetitlade EP:n Rival Sons (2010)

Här går vi tillbaka till rötterna. Det är en blues, fast inte en särskilt ledsen sådan. Snarare peppig, fast utan avkall på hjärta och smärta. ”They may take everything from you”, varnar Jay Buchanan, innan han i refrängen skriker uppmaningen ”Don’t give them your soul!”. Bandets influenser från tidigare storheter smyger fram i sticket, när trummisen Michael Miley skiftar till en halvtempo-shuffle á la John Bonham. Trots att låten är över sex minuter lång har den framförts vid tillfällen under bandets tidigare karriär, men verkar nu få stå tillbaka för mer lättillgängliga hits.

Only One från Pressure & Time (2011)

Det var med Pressure & Time som Rival Sons först fick mer internationellt genomslag. I kontrast till albumets titelspår torde Only One falla i rockballad-facket. Till och med en Hammond-orgel tittar in och glittrar emellanåt, och låten bidrar med en dynamik till albumet i en genre där det farligt fort blir enkelspårigt. Även detta är en låt som sällan eller aldrig framförs live.

True från Head Down (2012)

Att vokalisten och frontmannen Jay Buchanan är en karismatisk och skicklig sångare är svårt att argumentera emot. Till och med Roger Daltrey skulle nog känna sig skakig i en potentiell skriktävling. I låten True från fjärde albumet Head Down står dock primalskriken åt sidan, och vi får istället höra en lågmäld, bräcklig och nästintill sakral Jay förtälja en kärleksförklaring åt en anonym, egen ”true love”. Ackompanjemanget är sparsmakat och sången får vila över en folkig acke-gura i stil med Led Zeppelins Going To California.

Rich And The Poor från Great Western Valkyrie (2014)

Om Head Down var mer av en mjukglass motsvarar Great Western Valkyrie sju saltlakritskulor. Både låtarna och produktionen utgör ett rått och kargt album, på bästa välsmakande sätt. Rich And The Poor är i så fall kolasåsen på toppen som i sin ringlande temamelodi i moll sätter sig på huvudet likt en brainfreeze. Till skillnad från tidigare exempel har låten framförts live ett antal gånger, ändå står den i skuggan av publikfriare som Electric Man och Open My Eyes.

Fade Out från Hollow Bones (2016)

I juni 2016 släpper Sönerna Hollow Bones. Samma månad meddelar Donald Trump att han kandiderar till president och Storbritannien att de kommer att lämna EU. Världsläget känns splittrat och i Thundering Voices sjunger Jay förebådande: ”Thundering voices loud and clear, speaking the truth for all to hear”, som för att ge röst åt en groende revolution.

Den låt som sticker ut mest är dock Fade Out. Till skillnad från de vanliga riffkalasen växer låten på samma sätt som albumet i stort. Kontrasten mellan de oväntade ackordsturerna i versen och den melankoliska refrängen ger spåret en episk tyngd som stannar kvar i bröstet efter att sista ackordet ringer ut.

Look Away från Feral Roots (2019)

Från att med Before The Fire och EP:n varit mer eller mindre doldisar, till att få skjuts med Pressure & Time, sticka ut med Head Down och följa upp med blixtar och dunder i Great Western Valkyrie och Hollow Bones kommer senaste släppet Feral Roots (2019).

Låten Look Away vaggar in lyssnaren i falsk säkerhet med ett akustiskt folk-intro, som sedan leder in i ett maffigt riff-tema. De luftiga verserna lämnar ett sug i magen innan refrängen smäller på och man inser att det här spåret tarvar en ordentlig arenascen. Plattan har många starka spår utöver denna och just därför riskerar den att hamna i skymundan, det är precis sådana här spår som gör lyssnaren bortskämd inför helheten.

Alla låtar finns också att lyssna på i Spotify-listan här:

LÄS OCKSÅ: Rival Sons vet vad rock 'n' roll är