GAFFA.se – allt om musik
Sahara Hotnights sjunde album Love In Times Of Low Expectations, det första på ett drygt decennium, släpps 6 maj. Det är en skiva präglad av minimalism, vilket går igen i nya singeln Gemini.
– Det här är vårt rymdepos på tre minuter, säger bandet i ett pressmeddelande.
– Det här är vårt rymdepos på tre minuter, säger bandet i ett pressmeddelande.
Nu är det också klart att bandet ger sig ut på en sommarturné med premiär i Umeå den 13 juli.
– Om det är något som trumfar att släppa första skivan på tio år är det att ge sig ut på turné igen efter tio år. Det känns både pirrigt och mäktigt, säger Sahara Hotnights i ett pressmeddelande och frontkvinnan Maria Andersson fortsätter:
– I början är man en sådan stark enhet, och i unga år är man på gott och ont rätt endimensionell. Sedan utvecklar sig ju andra liv och personligheter, andra intressen, andra sidor hos en själv som man önskar upptäcka eller förverkliga.
Hon pratar om 2011 och perioden då Sahara Hotnights tog en paus efter att ha spelat tillsammans i tjugo år. Och då verkligen spelat kors och tvärs, hit och dit, överallt, i garage och källare, på fritidsgårdar, stora festivaler och varenda klubb däremellan, i Sverige, i övriga Europa och i USA.
2022 återupptar Sahara Hotnights verksamheten efter ett uppehåll som blev längre än vad någon av dem hade trott men likafullt visade sig välbehövligt, för att inte säga nödvändigt.
– Även om nya skivan är ganska lågmäld märks det definitivt en spelglädje där, säger basisten Johanna Asplund.
Varför kvartetten samlas igen för att spela går tillbaka till ursprunget: vänskapen.
– Jag tror vi bär med oss att vi nu vet att det finns annat i livet vi kan göra, men att vi ändå väljer bandet. Det finns en frihet i det. Och det gör att vi värnar mer om det vi har, säger trummisen Josephine Forsman.
Med åren kom de att i allt högre grad sakna varandra och musiken, den gemensamma nämnaren. De känner också att de har mer att tillföra.
– Även om nya skivan är ganska lågmäld märks det definitivt en spelglädje där, säger basisten Johanna Asplund.
Varför kvartetten samlas igen för att spela går tillbaka till ursprunget: vänskapen.
– Jag tror vi bär med oss att vi nu vet att det finns annat i livet vi kan göra, men att vi ändå väljer bandet. Det finns en frihet i det. Och det gör att vi värnar mer om det vi har, säger trummisen Josephine Forsman.
Med åren kom de att i allt högre grad sakna varandra och musiken, den gemensamma nämnaren. De känner också att de har mer att tillföra.
– Pausen var väldigt välkommen. Jag är jätteglad att den fick ta tid och att vi inte tvingades ihop igen för tidigt. I stället fick det organiskt växa fram till det som nu blev och det vi ska göra. Oavsett vad som händer är jag stolt över vad vi har presterat på den här skivan, säger gitarristen Jennie Asplund.
Bandet har ända sedan starten i Robertsfors 1992 bestått av samma bandmedlemmar. De albumdebuterade 1999 med C’mon Let’s Pretend och har därefter släppt fullängdsskivorna Jennie Bomb (2001), Kiss & Tell (2004), What If Leaving Is A Loving Thing (2007), Sparks (2009) och självbetitlade Sahara Hotnights (2011).
