Titiyo, Cleo, José González och ett proffsigt husband – med Lilla Al-Fadji som ”extrainsatt luftbasist”. GAFFA var på plats på Cirkus i Stockholm för att ta tempen på den allra första Amnesty Live-konserten.
Bruce Springsteen, U2, Tracy Chapman. Det är bara några av de kända namn som genom åren agerat ansikte utåt för Amnesty och deras globala arbete för mänskliga rättigheter. Musiken har länge varit ett hjälpmedel för organisationen att sprida sitt budskap på. Men under tisdagskvällen på Cirkus är det ingen av de internationella storheterna, utan en svensk artistelit som intar scengolvet i regi av Amnesty Sverige. Den allra första Amnesty Live-konserten, som är tänkt att bli en årlig tradition, arrangeras med husbandet Dina Ögon i spetsen.
Kvällen börjar med waterbaby och alarmerande fina 911. Därefter tar Erik Lundin över mikrofonen i sällskap av Ayla och tillsammans framför de låten Dina Ögon Är Nakna. Akt nummer tre är duettparet Titiyo och Hurula som kliver ut till tonerna av stämningsfulla balladen Längesen. Förutom dessa är det ett tiotal andra namn som bidrar till konsertprogrammet och limmet mellan akterna är kvällens konferencierer Anna Charlotta Gunnarson, journalist, och Felipe ”Fille” Leiva Wenger, artist.
Överlag är musiken bra, låtarna bra och artisterna bra. Alla kan sin grej. Kvällens ”en i taget”-upplägg gör dock att ordningen och övergångarna blir aningen stela och skapar en oundviklig skolavslutningskänsla. Det är först när Ane Brun visar sig som man glömmer bort det och hela publiken för första gången under kvällen tycks bli helt tyst. Hon dansar världsvant över scengolvet och trollbinder publiken med en filmisk version av, en annars väldigt uttjatad Nina Simone-cover, Feeling Good. Till följd av Ane är det största tillskottet ingen mindre än José González. När Dina Ögons själva får stå i rampljuset för en stund framför de dansvänliga Det Läcker. Det är då, äntligen, som en efterlängtad humorepisod tar plats i form av Lilla Al-Fadji som glider in bakom bandet och fuldansar (”Jag är extrainsatt luftbasist”).
Den närmare två timmar långa konsertkvällen är finstämd och stämningsfull överlag. Amnesty Live är i sin helhet ett okej uppstyrt hopkok av en blandad artistelit, tryggt och snyggt omslutna av proffsiga Dina Ögon. Den energi Cleo tar med sig i kvällens sista solonummer Genom Elden hade dock gärna fått finnas med tidigare i programmet. Nackdelen när så många namn ska samsas om rampljuset, en efter en, är att låtordning och övergångar lätt blir stolpiga. Men när musik och gemenskap får mötas på det här sättet, i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, är det mesta ändå förlåtet.
LÄS OCKSÅ: Amnesty ordnar konsert – med medlemskap som inträde