Den brittiska sångerskan och skådespelerskan har somnat in i London efter flera år med sviktande hälsa
Den här artikeln publicerades ursprungligen på GAFFA DK och har översatts till svenska av GAFFA SE.
Bara några dagar har gått sedan jag avslutade en intervju med den australiske musikern Warren Ellis. Av ren personlig nyfikenhet, lika mycket som journalistisk, ställde jag en fråga mot slutet: "Hur mår Marianne Faithfull?" Ellis, som har arbetat tätt (och varit en nära vän) med den sofistikerade sångerskan. Eller var.
Och så, på torsdagskvällen, kom beskedet – Marianne Faithfull har gått bort i London, 60 år efter sin musikaliska debut med albumet Marianne Faithfull. Albumet innehöll låtar skrivna av bland andra Burt Bacharach, Lennon/McCartney och Jagger/Richards, och det var just låten "As Tears Go By" som gjorde den unga Faithfull till en stjärna.
Under de följande åren var Faithfull i en relation med Mick Jagger och blev en del av den brittiska rockens aristokrati. Men att enbart kalla henne en "60-talsikon", som vissa medier gjort i sina rubriker, vore en orättvis förenkling. Visst blev hon en symbol för decenniet, inte minst genom sin roll i den djärva filmen Girl on a Motorcycle (1968) och senare som Lilith i Kenneth Angers kultfilm Lucifer Rising (1970).
Men hennes musikaliska storhet kom efter en mörk och turbulent period under 70-talet. Faithfull gjorde en otrolig comeback med Broken English (1979) – ett mörkt, new wave-influerat album där hennes rökiga, sköra röst blev en del av hennes nya signatur.
Förmåga till negativitet
1999 inledde Faithfull ytterligare en kreativ renässans med albumet Vagabond Ways, som blev startskottet för två decennier av kritikerrosade skivor. Hon samarbetade med namn som Nick Cave och Jarvis Cocker, och i sina två sista album – Negative Capability (2018) och She Walks in Beauty (2021) – arbetade hon nära Warren Ellis.
Jag hade själv lyckan att uppleva henne live vid flera tillfällen, från konserter på Train i Århus och Amager Bio, till utomhusspelningar i Berlin och Stockholm. Två gånger fick jag även privilegiet att intervjua henne, senast 2014, där vi talade om de mörka åren och hennes demoner.
Jag hade själv lyckan att uppleva henne live vid flera tillfällen, från konserter på Train i Århus och Amager Bio, till utomhusspelningar i Berlin och Stockholm. Två gånger fick jag även privilegiet att intervjua henne, senast 2014, där vi talade om de mörka åren och hennes demoner.
Då sa hon: "Jag tycker att demoniseringen av droger och beroende har varit fruktansvärd och bara förvärrat problemet. När vi var unga, och allt handlade om glädje och fest – och det var det – så såg vi det inte som att vi tog droger. Vi hade kul, rökte en joint, tog lite LSD – och det var allt. Det var först mycket senare, när jag lämnade Mick (Jagger), som det blev riktigt mörkt. Då blev jag heroinberoende, vilket inte var särskilt roligt. Men jag tror faktiskt att det hjälpte – du förstår vad jag menar. Det var självmedicinering, eller hur? Och jag tog ju inte livet av mig, trots allt." Faithfull uttryckte sig lakoniskt, och hade för övrigt lagt cigaretterna på hyllan några månader tidigare.
Men till slut orkade den 78-åriga kroppen inte längre. När Warren Ellis nyligen skulle resa till Milano, frågade han Marianne Faithfull om det var något hon ville att han skulle köpa med hem. Hennes torrt levererade svar: "Dantes Inferno." Ellis berättade senare: "Hon är vid gott mod, men det har blivit väldigt svårt… hon är helt utmattad."
Och nu har denna främlingsfågel i popvärlden flugit vidare. Hennes sista ord till mig för tio år sedan var ett perfekt exempel på att hon aldrig tappade sin skärpa – och att hon aldrig riktigt slöt fred med den brittiska tabloidpressen:
"Håll dig till ämnet – skivan, musiken, musikerna, turnén och allt det där. Och stay clear of the rubbish, om du kan. Då blir det en bra intervju. Tack så mycket." Må hon vila i frid.
